”Björn Stampes är en konstnär som vårdar tingen. Ett antal återkommande figurationer visas upp i rummet, strama objekt, tillsvarvade slutna formationer, ett antal permutationer och upplägg, ofta vilande på en konsol fäst i väggen.
Stampes är en målande skulptör eller en skulpterande målare någonstans ute i det utvidgade fält där merparten av de intressanta bildkonstnärerna idag uppehåller sig. Det är ett gränsarbete som utspelas i Stampes konst, ett utstakande av var en tillblivelse kan äga rum, eller ett möte med något annorledes kan uppstå.

Det är tydligt att Stampes ställer frågor till sig själv. Är det möjligt att skapa något nytt, eller kan konstnären måla fram ett nytt sätt att se på tingen och världen? Om frågorna är vittfamnande är objekten Stampes arbetar fram likväl i hög grad hanterbara, åtkomliga till formatet, slipade och polerad, ofta färglagda i klara, starka, färger. Men det otvetydiga är bara en synvilla.

Stampes konst är förvillande lik. Något annat. Det som skenbart framställer sig inför betraktarens ögon är egentligen något annat. En pizzakartong visar sig vara scenografi för ett annat spel med publiken: konstnärens svek mot förväntningarna. Konstnärens svek mot materialen.
Vad är material i konst? om vi inte kan vara säkra på dess beståndsdelar, om vi i konstnärens skickliga händer istället förs bakom ljuset, inunder skenet. Vi kan ställa frågan vad konstnären är ute efter. Vill han då förstumma oss, kanske beröva oss orden till att namnge och kontextualisera?
Fortsätter vi skala av dessa skikt återstår till sist konstnärens svek mot publiken. Kan svek vara nyttigt? Kan ett svek mot förväntningar vara något bra? Kan svek vara både ett konstgrepp och samtidigt skapa en kreativ otrygghet?

När Platon i Staten, låter Sokrates ifrån ekotemplet på antikens högplatå, argumentera för att konstnärerna bör utvisas ur den ideala statsbyggnaden, var bevisföringen enkel och tydlig. Konstnären leder oss bort från den sanna världen, med sina avbilder av avbilder av det sanna. Hantverkaren, som snickrade stolar att sitta på, var nödvändig, men den efterbildande konstnären var inte önskvärd. Men kan vi säga att Stampes verk, i en spegling av denna tankegång, vill visa på konstnärens betydelse? Hans ting är inga don, de bara ger intryck av det, tills de fångat vårt närmare intresse. Den krusliknande bägaren hos Stampes kan inte stå upp, den har fallit omkull med en pip pekande rakt uppåt. De utgör nya ting eller visar sig vara negationer av det svek som konstnären enligt Platon gör sig skyldig till som bara efterbildar hantverkarens produkter (skenet) och inte sakernas väsen, dess verkliga natur. En natur som förstås bara filosofen kan nå fram till. Vill Stampes konst peka finger åt Platon?

Jag tror dock inte Stampes vill visa fram väsendet, tinget i sig, men man kan ibland ana en air av antik essens när man rör sig i salar tillsammans med Stampes objekt. Förmodligen är dessa bemålade skulpturer snarare en iscensättning, en Platonsk teater, där besökaren kan gå i dialog med objekt som inte försöker vara något utöver ett tillkännagivande. Inte för att vi skulle instämma i Sokrates slutledningskonster, ej heller i Heideggers tanke att konstverket har förmåga att låta tingets och varandets sanning framträda. Även Heidigger kammar här noll i sitt drillande. Men betraktaren kanske ändå blir väckt av den problematik som Stampes objekt utstrålar, någonstans mellan svårfångat och ogripbart. Som all bra konst ställer Björn Stampes konst frågor till betraktaren, och han väcker kanske den förundran som grekerna menade var filosofins första impuls.

”Själva poängen [ med Stampes konst] är, att det inte är vad det ser ut att vara, eller att det ser ut som vad det inte är.” Håkan Rehnberg

Finns det andra ingångar till att försöka greppa vad Stampes sysslar med? Vi kan konstatera att det till synes vardagliga i Stampes tilltal, bara är skenbart, vilket raskt visar sig. Vid ett närmare betraktande av objekten blir det svårt att bibehålla en lättsam attityd, och det blir enerverande att söka vidhålla ett systembildande seende. Den typ av seende som manifesteras så infernaliskt i Strindbergs Blå böcker, där världen låter sig läsas som ett teckensystem eller en hieroglyfisk bok.
Det har sagts att vi tolkar, sätter samman fragment och anekdoter; själva drar upp den kontur vi omsluts av, men Stampes objekt bildar inte en text att tolka.
Objekten avviker, glider undan, ställer inte upp trots sin precisa stoffighet som Stampes gärna excellerar i, den sensuella ytan är ett pansar, som varken döljer en sluten rymd eller bär på de enkla renskalade formernas mystik.

Det minst skenbara är det motstånd Stampes verk visar upp. Det vedertagna språkets gränser behöver överskridas för att komma till tals med dessa målade objekt. Eller, kanske bättre: kan dess gränser överskridas med hjälp av dessa föremål? Har vi därmed åter tagit in Heidegger i kupén? Denna konst är obändig, och ändå inte sluten som en mussla mot omvärldens forskande tentakler.

”Likt en blöt badtvål glider Stampes arbeten hela tiden ur ens händer.” Lars O Ericsson

Det konstnären presenterar för oss är enkla bekanta former som ändå förmår väcka undran och osäkerhet. Samtidigt utstrålar Stampes verk en egen skönhet, en utsvarvad polerad hantverksform som vi skulle kunna återfinna bland föremålen på en bondauktion i Småland. Men hos Stampes är det ett föremål frilagt ur historien, och som kanske blivit en del av ett annat maskineri. Det kan vara skrämmande att upptäcka det okända i det bekanta, likväl som motsatsen. Det som verkar bekant verkar nästan höra till barnkammarens överflöd av färggranna och grälla former. Nu känns de inte tillhöriga detta kollektiv av iögonenfallande utbytbarheter. Det ohemula eller det som möjligen är unheimlich i sammanhanget är att objekten inte verkar gjorda av någon alls. De är obekanta. De känns snarast som om de kommit till av sig själva. Kanske vill de inte ens veta av oss.
För Freud som utvecklade begreppet unheimlich i en essä (1919) betecknade det en känsla av obehag, när det familjära visar sig härbärgera ofamiljära element och en tudelad upplevelse; en upplevelse som tudelar präglade helheten.
Det är en känsla vi kan erfara i kontakten med humanoider, människa/maskinhybrider. Under decennier var det sf-litteraturens område, därefter i filmens och TV-seriernas världar, men snart på en plats näst intill dig i en förestående framtid. Björns Stampes objekt är inga humanoider ännu. Men han har skapat en liten katalog av obekväma föremål och kanske kommer den katalogen att utvidgas och de kommer att bli fler. Skulle vi vilja det?

Stampes konst är samtidigt så reducerad och koncis att den kräver en insvängning av sin publik, ett avsvärjande av flyktiga beröringar. Och faktum är att man inte lockas att hålla Stampes objekt i handen. Beröringen är mer mental, finishen inbjuder inte till sensuell hantering.
”Alldeles som om de vore främmande djur”, skriver Sartre i ”Äcklet” och fångar där känslan, man vet inte säkert om de kan bita eller smitta.

Det uppstår ett glapp i mötet med Stampes objekt, en reva i väven omkring en, som betraktaren måste hantera.
Några strängar färg som rinner ned längs en tegelvägg blir till silhuetten av en hand som rinner ned längs murytan. Även armen med fingrarna utsträckta ingår i konstnärens återkommande repertoar.
En fana på stång tar upp tegelväggens mönster, flaggar för en osannolik soliditet.

En pizzakartong tömd på sitt innehåll blir inte en voluminös Oldenburg utan stram och nästan identisk, så nära man komma en originalkartong, med en skugga av runnen färg i fem ränder, fem fingrar.

En annan skulptur, en helsvart bildskärm, på små fötter, blir efter en stund direkt hotfull.

Mötet med Stampes verk kan kännas obekvämt, och skaver mot sinnet, som avväpnande frågor från en åttaåring, kan få en att skämmas för att de verkar komma från en annan värld, ett område du blir plågsamt påmind om, en gång var ditt. Betraktaren blir hängande i luften som en skakig mobil utsatt för främmande vindar

Stampes objekt är tysta, eller bättre, de är stumma på ett talande sätt. Om språket är det hus vi människor bor i, kan vi se Stampes objekt som en utmaning av det boendet och det trygga i hanterandet av vardagligheten. Det genuint stereotypa i våra liv som vi ständigt erbjuds att förnya och fräscha upp i galleriorna där vi traskar omkring och får allt svårare att hitta ut ur.

”Ordningen får ej rubbas” är titeln på en offentlig utsmyckning med fem föremål utplacerade på en fyra meter lång konsol. Verket kan indikera att vi inte är bekanta med föremålens vikt eller proportionella mått. Den för Stampes del ovanligt distinkta uppmaningen i titeln får oss att försöka upptäcka en ordning som inte omedelbart vill ge sig till känna. Den enskilde betraktaren har inte stor chans återställa den rådande bristen på jämvikt.
Stampes objekt vägrar brukbarhet och låter sig inte läsas. De vill abdikera trots att de ofta exponeras på prydliga gråblå hyllor intill väggen. Är det då meningen att vi skall förstå Stampes objekt som abject art ? för att tala med Julia Kristeva: en konst som vill underminera och destabilisera, som hyllar det tvetydiga, ifrågasätter identiteter, positioner och regler. Stampes konst har som framgått dock ingen uppenbar dragning åt kroppsliga utsöndringar eller sekretioner, snarast det motsatta. Men här finns exempel på stiliserade flöden och på några objekt får färgklickar en udda roll på annars välpolerade ytor, som kladd eller klet från glasstrutar som ramlat ur händerna på barn och ställt till det.

Från Platons utvisning av efterbildningen, via Freuds begrepp unheimlich, till Kristevas abject art: en irrande meanderslinga runt Stampes avstötande objekt av en varaktigare konst-art som inte låter sig naggas eller nötas ned.

Stampes objekt stör seendet i dess vilja att definiera och omfatta, det får den enskilde (betraktaren) att uppleva en osäkerhet, en svävning, som inte blir tillfredsställd. Istället bär subjektet med sig denna problematik som en vag känsla av något outrett av något bortom. Gränsen mellan subjektet och det andra suddas ut. Objektet har placerat i subjektet en gnagande grodd. Är inte detta varje konstnärs önskedröm?
Är objektens stumhet ett slags kommunikation? Är det konstens autism inför den heliga snacksaligheten, det enda hundsim som kan hålla oss (konsten) flytande?”

Teddy Hultberg